therese bengtsson

jag kan inte sluta tro och hoppas på att allt är som vanligt hela tiden, att de som händer har en mening. att det är så här det ska vara, som just nu, tomt inom mig. samtidigt som jag känner hur jävla mycket jag känner det här nu, leva livet och skita fullständigt i känslor och bekymmer, så är det inombords en känsla av en längtan. och ett hopp... jag försöker verkligen intala mig gång på gång tanken når mitt sinne, att jag tror fel och att det inte är värt det. att det är dags att skita i allt och leva livet. att det är vad jag behöver allra mest, eller? 

jag är bara rädd. jag vet inte vad "DET" innebär. varken för mig eller för andra. jag vet heller inte om det är vad jag innerst inne verkligen vill, att det är de som är bäst.

för ni vet, när man intalar sig något så otroligt mycket, börjar man till slut tro på den saken. tro att det är verklighet. och just nu, står jag i ett stadium mitt emellan där jag inte riktigt kan skilja på verklighet och overklighet. allt är så diffus. och ju mer jag tänker och känner efter desto mer kaos blir det, desto mer trassel. jag vill få mina ord sagda, öppet och förstående, men det går inte. förståendet är inte där, jag vet inte verkligheten just nu.

det fungerar inte så här längre. kan jag få trycka på stopp knappen nu, snälla?