therese bengtsson

Skola och snart svenska. Sitter och tänker på livet och alla dess frågor förtillfället. Det började igår efter att jag sätt "P.S I love you" och jag kan inte få tankarna från mitt huvudet. Det finns så mycket tom oro inom mig som jag känner bara måste ut på något sätt. Det känns precis som om man skulle behöva sina bästa vänner, mycket prat och kanske någon tår. Det är vad jag behöver, men förtillfället finns inte det heller, eller tiden räcker inte till?
Jag älskar att få prata ut och verkligen få ut sina känslor om allt och alla samtidigt som man får höra andras beskymmer och känna att man betyder något. Det finns så mycket jag saknar och så mycket jag vill, men ingenting går min väg förtillfället. Jag känner att jag mer och mer blir nedstämd och förändrad som person och det vill jag verkligen inte. Jag behöver uppmuntran och det där "nu jävlar" inom mig, men inte. Och det gör mig så himla rädd, rädd för att gå vidare i livet och verkligen leva livet, för det är ju det jag vill men på den senaste tiden har det varit något som tar emot. Jag vet vad jag vill ha, jag vet vad jag vill förändra, vågar jag ta steget ensam, att våga prata ut?!

P.S I love you all